Historik
|
|
Elisabeth Söderström 1927 - 2009
In memorian
 Hovsångerskan Elisabeth Söderström-Olow, född den 7 maj 1927, gick bort i fredags, den 20 november 2009. Hon debuterade vid Kungliga Operan 1948, var anställd där fram till pensionen – delvis parallellt med en omfattande internationell karriär – och återkom ofta som gäst, sista gången i Argentos The Aspern Papers 1988. Senast medverkade hon på Operan i en minneskväll för Sixten Ehrling i Guldfoajén våren 2005.
Elisabeth Söderström tillhörde inte bara en ovanligt rikt begåvad svensk sångargeneration utan var också internationellt en av de mest uppskattade klassiska sångartisterna under 1900-talets andra hälft. Alla stora konstnärer är ojämförliga men om man ska försöka placera in denna opera- och romanssångerska med svenskt och ryskt påbrå i något slags sångarnas Pantheon är det namn som Elisabeth Schwarzkopf och Victoria de los Angeles som faller en i minnet. Liksom dessa behärskade hon många genrer och konstnärliga uttryckssätt, från stor opera till intim romanskonst, från barock till avantgarde, och hade ett lika egensinnigt sätt att använda egentligen begränsade vokala resurser på ett ibland äventyrligt men nästan alltid fullödigt sätt. Söderström var djupt musikalisk, extremt språkbegåvad och oerhört disciplinerad, allt i tjänst hos en blixtrande intelligens, en stark inlevelseförmåga och en äkta vilja att verkligen kommunicera med åhöraren, att förmedla tonsättarens och författarens verk och tankar men också en ofta originell egen tolkning.
I en intervju i Gramophone på 1980-talet talade Söderström själv om sin ”bisarra röst”. Med hårt arbete men också livserfarenhet hade den utvecklats från den av Adelaide Andrejewa von Skilondz utbildade koloratursubrett, som 1947 debuterade på Drottningholmsteatern som Mozarts Bastienne, till den mogna uttrycksfulla lyriska sopran, som på 1980-talet med oerhörd nyansrikedom förevigade tre av Janaceks mest krävande kvinnoroller på skiva i vad som idag är klassiska inspelningar. Då hyllades hon också i Wien, Paris och New York för sin remarkabla tolkning av Fältmarskalkinnan i Strauss Rosenkavaljeren, en opera där hon – som den rollslukerska hon var – tidvis växlat om i de tre kvinnliga huvudrollerna!
Elisabeth Söderströms första framträdande på Kungliga Operan den 11 februari 1948 var ett inhopp som 2:a damen i Trollflöjten, där hon typiskt nog skulle göra ytterligare tre roller innan det blev dags för Pamina. Efter bl.a. Freia i Rhenguldet följde den reguljära debuten som Anna i den traditionella Värmlänningarna annandag jul. Söderström framträdde redan från början oerhört ofta, ibland uppåt hundra gånger per säsong, t.ex. i de operetter som på 1950-talet gavs kväll efter kväll i början och slutet av säsongerna. Hennes första stora seriösa uppgifter kom i moderna verk som t.ex. Regina i Hindemiths Mathis der Maler 1950 och hennes publika genombrott som Puccinis Madame Butterfly 1953. Rikt nyanserade tolkningar av Mozarts kvinnoroller kom snart att stå i centrum för hennes skapande. Men hennes repertoar var tidigt dödsföraktande bred – från Marie i Wozzeck till de tre damerna i Hoffmanns äventyr.
Söderström gjorde sin första roll i tysk tv så tidigt som 1952 och medverkade vid Salzburgfestspelen redan 1955. Vid festspelen i Glyndebourne var hon en favorit i Mozart och Strauss från 1957 till sitt avsked som Leonora i Beethovens Fidelio 1979. Hennes popularitet i Storbritannien byggdes upp under decennier genom oratorier, moderna verk (Britten, Henze) och romansaftnar. På Metropolitan i New York framträdde hon första gången 1959, bl.a. som Margareta i Faust mot Jussi Björling, tog 1983 avsked som bl.a. Fältmarskalkinnan men återvände 1999 som Grevinnan i Spader dam.
Söderströms diskografi spänner från stilhistorisk Monteverdi under Nikolaus Harnoncourt – om hon var Poppea på Drottningholm kunde hon förstås vara Nero i studion – över Gluck, Mozart, Strauss till Janacek och Rachmaninovs samtliga sånger, ackompanjerade av Vladimir Ashkenazy… Hennes Micaela i Carmen mot Kerstin Meyer 1954 kom på cd för något år sedan och i Kungliga Operans Royal Opera Archives kan man höra henne som bl.a. Mozarts Donna Elvira, Charpentiers Louise och Puccinis Butterfly men också som valkyria, blomsterflicka, prästinna i Aida, etc. Lojal ensemblemedlem var bara en av Söderströms hederstitlar och alltså kunde trogna besökare på Stockholmsoperan under de månader på året som denna internationella artist tillbringade hemma räkna med att möta henne ofta och i de mest skiftande, små och stora, uppgifter. Hon kunde spela primadonna på scenen – SVT borde snarast reprisera hennes Elina Marty i Testamentet/Affären Makropoulos – men snart var hon i elden med något nyskrivet av Blomdahl eller Lidholm eller lärde sig för ett fåtal framföranden sin repertoar på ett nytt språk. Just Makropoulos sjöng hon t.ex. på svenska, franska, engelska och tjeckiska. Man kan erinra om Söderström som romanssångare, som konstnärlig ledare för Drottningholms slottsteater, som inspirerad givare av mästarklasser i interpretation, som tv-personlighet…
Vi som ofta hörde och inte minst såg henne på scenen minns ett alldeles individuellt tonfall, det som i talteater kallas ”bra replik”, en spontanitet i uttrycket som naturligtvis bottnade i noggrann förberedelse och en absolut personlig klangfärg, lätt att identifiera vid första tonen. Ibland var hennes tilltal gripande på ett vis som bara kan beskrivas som hudlöst – t.ex. en fras som börjar med orden ”lilla mor” i Jenufas andra akt – vi som var där glömmer det aldrig.
Stefan Johansson
Chefdramaturg vid Kungliga Operan och Hedersledamot i Stiftelsen Kungliga Teaterns Solister
|
|